Min resa

Eftersom att jag fått många förfrågningar om detta inlägg så gör jag det nu. 

Oj... Vart ska jag börja? Så otroligt svårt att summera upp så många år på ett litet inlägg här. Just nu när jag skriver är jag nervös, spänd och glad. Nervös och spänd för att lägga upp detta och dela med mig av så mycket men glad för att jag någonstans i sommarlovet mellan 7-8an började ta tag i saker och ting. Göra något åt att jag stod i spegeln och grät istället för att stå framför spegeln och gråta och sedan gå ner i köket för att tröstäta. Jag är även stolt över att jag inte varit i längre perioder av stora ätstörningar igen då jag fram till halva 6an spydde upp allt jag åt och vägde väldigt lite. Det var väl egentligen där hela resan började. 

Det jag åt under en dag kunde vara !!! t.ex !!! 2-4 snickers, för resten tryckte jag ner fingrarna för så att det kom upp så fort jag ätit det. Allt jag tänkte på var mat och jag var livrädd för att gå upp i vikt. Att ätstörningarna började från första början var att jag blev retad, kallad äcklig och folk sprang t.o.m iväg med maten samtidigt som dom skrek att jag inte skulle äta, att jag borde tänka mer på min vikt. Vi hade ingen matsal på min dåvarande skola så vi bar över maten från ett kök till vårt klassrum och tillbaka (så att ni förstår hur man kunde springa iväg med maten alltså). Efter ett antal år så bestämde jag att det var dags att strunta i alla tankar och försöka gå upp i vikt igen vilket förvandlades till en annan sorts ätstörning - att tröstäta. 
Min kropp, som inte riktigt vant sig vid att få i sig mat drog till sig (mycket sig) allt jag åt och omvandlade det till fett då den ställt in sig på svältläge, svältläge gör att kroppen lagrar all mat som bara går till fett då den är van vid att få pyttelite (alltså överlevnadsinstinkt). Jag gick upp jättemycket och var ledsen, tröståt, ledsen, tröståt om och om igen. På toppen av allt fick jag en medicin (för min ledsjukdom) som gjorde att jag gick upp ytterligare 11-12 kg. Det var när jag slutade med den medicinen jag bestämde mig för att göra något åt allt. Att börja äta BRA och LAGOM och inte 4 snickers eller 4 kebabtallrikar. Jag bestämde mig för att ta hand om min hälsa - både för min kropp och för min själ. Då började jag äta så rätt jag kunde, klart att starten inte gick skitbra men det gick okej, jag började även träna och sätta upp lite regler och rutiner. Det har varit sjukt svårt och klart att jag idag fortfarande går ner i dippar där jag känner mig stor och så men återhämtar mig oftast snabbare. Det har varit svårt att inte spy upp maten eller bara tröstäta så mycket tills att man mår illa, båda utav dessa saker har ju hänt under de senaste 2 åren då jag valde att börja med min förändring, I'm only human. Har även haft perioder av ortorexi då man äter väldigt lite och tränar massor. Men nu står jag här, efter en 6 års resa med mycket självhat och skadande till att faktiskt vara helt okej med hur jag ser ut och är. Det finns massor av saker jag tänker/vill förbättra och ändra med min kropp, men det tar tid - man blir inte så som man vill efter 2 dagar, och för mig inte ens efter 2 år. Men jag tänker fortsätta framåt nu och aldrig mer behandla min kropp eller mitt psyke så illa. 
(Ja, det är andra ljus osv men jag har ingen möjlighet att ta bilderna på samma ställen, detta är så nära lika ljus jag kan komma. Jag vet att det kan förändra lite, men har försökt så gott jag kan) 



Jag vill betona att det absolut inte är fel att vara hälsosamt smal eller hälsosamt kurvig eller att äta mycket eller lite så länge man inte far illa. Jag var sjuk och det var därför inget utav det var bra för mig, ätstörningssmal eller kurvig är helt annorlunda. För alla er som kämpar med någon slags ätstörning - det finns hjälp och vägar ut, du ska inte leva i självhat och skada dig själv för du är värd så jävla mycket mer. Ta hand om er. Kram

(För mer information om vad olika ätstörningar faktiskt är: http://www.medivia.se/AN/) 
2 kommentarer

Spontant



Idag spenderades kvällen hos Felicia, blev lite spontant men som man säger så är spontant bäst, right? Var tvungen att åka hem lite tidigare (tyvärr) då det hände lite andra saker, men fram tills dess var det riktigt roligt! 
0 kommentarer

Riktigt gutt


Efter 3 veckors hemsk förkylning så är jag tillräckligt frisk att ta en powerwalk, det är lite tidigt att springa än. Men Gud vad härligt det är att kunna anstränga sig, även om det inte är fullt ut. Har precis kommit hem och ska hoppa in i duschen för att sedan möta Josse och inhandla frukt tills ikväll, då vi ska kolla på film och bara mysa
0 kommentarer